När jag bodde med barnas Pappa & han åkte iväg med dom över dan & jag valde att vara hemma så var jag ofta orolig att ngt skulle hända & jag inte var där. Den känslan har jag haft idag, inge kul alls. Får en klump i magen & saknaden är just nu rätt stor. Ska jag må så här hela veckan dom är borta??? Visst kan saker hända även på hemmaplan men det känns som då är det hanterbart, nu har jag ingen kontroll känns det som. Dom är ju i ett annat land, som tur är med människor dom känner. Får hoppas känslan släpper snart & jag kan koppla av, dom är ju snart hemma igen.

Anledningen till att dom åker är ju att deras Farfar fyller 60 imorrn *tror jag det är* bryr mig inte speciellt, dom bryr sig ju inte om mig, hälsar knappt när vi setts ett fåtal gånger av ngn anledning. Fattar inte varför, min familj behandlar exet precis som innan, men det är inget & lägga kraft & tid på att fundera över.  Det "roliga" är att för 10 år sen så var jag med exet & hans familj till USA vid samma tidpunkt & det var då vi förlovade oss, skulle vara kul & veta om dom tänker den tanken, om minnet kommer upp till ytan. Men jag ska inte tänka i deras banor, bara bry mig om mig själv & barna, dom är viktigast i mitt liv.

Imorrn kommer äntligen mina köksluckor, ska bara komma ihåg & tömma lådor & köksbänken innan jag går & lägger mig, vilket nog blir skapligt ikväll, är bra trött & jag har långdag imorrn oxå, sen är jag ledig på Torsdag. Vet inte om jag ska ändra, K vill ha med mig på fest på Fredag, men det känns dumt & hålla på & ändra när det är sista dagen på APU`n .

Kram E