Igår hade vi besök på lektionen från ett behandlingshem för ungdomar. De var en rätt bra föreläsning. Men i slutet av deras stund så la dom dikten jag skrev i mitt förra inlägg på overheaden. Kände redan från första raden att det här klarar jag inte.....jag kommer börja gråta. När jag kom till raderna där det står om ett fotspår & ensamma & svåra perioder så brast det, klarade av att läsa klart men sen gick jag ut, tårarna rann, tror det var första gången jag verkligen släppte ut dom på det sättet. Mer tårar finns innanför & dom kommer då & då, men oftast bara på ytan. Jag känner att jag kan relatera mitt liv till dikten även om jag inte tror på Gud i sig. Jag tror dock att det finns en mening med det som händer. Jag tappar inte hoppet i alla mina motgångar utan på något sätt tar jag mig igenom dom & förhoppningsvis kommer jag se tillbaka på den här tiden i framtiden & se att jag faktiskt blev starkare & att jag tog mig igenom det som var svårt. Även om jag nu ibland kan undra varför det ska vara så här.Jag vet att det finns alltid någon som har det värre, men det här är mitt liv & mina prövningar. Dom gör ont för mig. Det finns heller ingen som kan göra dom åt mig. Jag måste göra det själv med stöd av mina vänner. Kram E

En natt hade en kvinna en dröm. Hon drömde atthon gick längs en strand tillsammans med Gud.På himlen trädde plötsligt händelser från hennes liv fram.Hon märkte att vid varje period i livet fannsspår i sanden av två par fötter:Det ena spåret var hennes, det andra var Guds.När den sista delen av hennes liv framträdde,såg hon tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg honatt många gånger under sin levnads vandring fannsdet bara ett par fotspår. Hon märkte också attdetta inträffade under hennes mest ensammaoch svåra perioder av sitt liv.Hon frågade Gud om detta, "Herre, du sa att dualdrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen.Men under de allra svåraste tiderna i mitt livhar det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå,att du lämnade mig när jag behövde dig mest."Herren svarade: Jag skulle aldrig lämna dig undertider av prövningar och lidande.När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.