Nu är det bestämt. T kommer upp imorron, vi behöver prata. Messa fram & tillbaka, fram & tillbaka leder ingenstans. Har hållt på hur mycket som helst. Kan inte ta allt här det, då skulle jag få sitta hela natten  Men jag har försökt få honom förstå att jag vill försöka igen, ta ett steg tillbaka, börja om lr vad 17 som helst. Jag är beredd & ge honom den tid & det space han behöver. Han kan inget lova men det enda jag begär att vi ska prata. I Söndags var det ju såå svårt, allt gjorde så ont. Men nu känner jag mig starkare & jag vill få ett avslut på relationen som känns bra om det nu måste bli så. Har inte krälat i stoftet & bönat, bett & gråtit utan jag har försökt ge vettiga synvinklar på hela alltet. Han attraheras ju fortfarande av mig & ber mig inte fara åt h*****e med mitt tjat så ngt måste ju finnas kvar. Jag hoppas ju att vi ska kunna försöka igen men vågar inte hoppas på ngt.....inte än. Som T sa det enda vi har att förlora är ju att det blir lika jobbigt igen, men det är en risk i alla fall jag är villig att ta. Men jag kan inte göra så mycket mer nu.....jag har gett honom en chans, räckt ut min hand. Nu är det upp till honom & välja. Få se vad vi kan komma fram till imorrn.

Kram E

Drog iväg ett mess till T igår......som han svarade på efter en stund, sen höll vi på större delen av dagen......& kvällen......& in på natten

Han har ju haft sin chans att vrida & vända på problemet, nu känns det som det är min tur & han har full förståelse för det. Han erkände att han tänkt en hel del på mig & att det är jobbigt för honom oxå. Känns skönt & höra att det är så. Han är inte helt känslokall, vilket jag iofs inte trodde.

Det sista han skrev var att han önskade att vi kunde träffas som vänner & bara prata, men att det inte funkade så??? Om vi inte kan ses nu & skiljas som vänner hur ska vi kunna ha kontakt sen?? Visst vi är vänner men det jag menar är att jag får ett avslut & kan känna att han åker härifrån utan att jag är förtvivlad.
Känner väl oxå som så att det finns ngt litet kvar, ngt att kämpa för. Båda har ju känslor, båda mår dåligt. Varför ge upp?? Om man inte vågar kan man inte vinna *mitt motto* Jag har ingenting att förlora på att försöka, jag har redan förlorat det jag hade, jag kan inte må mer dåligt än vad jag gjort dessa dagar, kan inte gråta fler tårar *tror jag* Så jag hoppas vi kanske kan ses, även om det känns skrämmande & göra det. Hur reagerar jag, kommer jag må dåligt av att träffa honom??

Kram E