Det är inte bara Lillkillen som är ledsen, idag hade jag ett breakdown. Älsklingen kom hem på sina fria timmar & jag var lättirriterad trött & allmänt deppig. Han tog mig till sängen, höll om mig & frågade om det hänt något. Jag började gråta för det här med Kristoffer är jobbigt för mig också, att se på min älskade son & se hur nära han har till tårarna. jag träffade honom igår.....var hos jessica & hade för säkerhets skull tagit en annan väg så jag skulle slippa springa på honom. Det var bara det att han fick veta det ändå & kom såklart & ringde på. Inte för att jag inte vill träffa honom men det gör ont att se hans blyga blick & jag har en känsla av att han kämpar med tårarna, att han hellre hade velat vara kvar hos mig. Nu låter det här säkert värre än vad det är, det finns dom som har det ännu kämpigare med sina barn.....tro mig, jag vet så min lilla ledsna kille har det inte så jobbigt som andra men det är ändå jobbigt. Det är så skönt att ha Rickard, att han förstår & inte bagatelliserar det utan låter mig gråta & talar om att han inte är helt oberörd av våran situation, han saknar ju barnen han också när dom inte är här.