Fy skäms för min dag igår, jag var på fikahumör så det blev lite för mycket av det. Det värsta var att jag kände att jag kunde klarat mig utan det onödiga men det var som om någon satt på axeln & sa "skit i vikten.....ät det, du vill ju ha"

Jag vill inte tappa fotfästet totalt, jag vill fortsätta gå ner i vikt men just nu så känns det svårt, jag fuskvägde mig igår & vågen stannade runt 80-strecket igen. Dessutom så är det ibland svårt att vara "ensam" om det, jag får avstå medan resten av familjen (R & barnen) äter det dom vill & det känns som dom inte tänker på hur jag känner det. Barnens ätande kan jag ta, men det är svårt när R köper godis & annat han vill äta.

Samtidigt så känner jag att jag måste få "fuska" ibland, huvudsaken är väl att jag i det stora hela försöker tänka viktmedvetet & att jag äter mindre portioner, mer regelbundet & framförallt inte så stora mängde godis. Dessutom är jag ju ute & går mer nu & inte bara när det är dags att hämta & lämna K på 5-års. Det lätta i det här är att peppa & stötta er andra viktresande, varför är det svårare när det gäller en själv?