Är det inte så? Men jag verkar för tillfället hamnat i en av dom värsta delarna, har ju precis åkt ner i en av dom djupaste dalarna men är förhoppningsvis sakta men säkert på väg upp igen, frågan är nu hur högt upp kommer jag innan det är dags för nästa utförsstup? Kanske planar det ut en aning innan det fortsätter upppåt. Jag hoppas på en utplaning, för ingen mår bra av att det går spikrakt uppåt heller.

Livet är ju något som pågår ju hela tiden, det är inte bara att kliva av hur som helst, jag vill inte kliva av helt enkelt. Jag vill gärna veta hur den här Berg & Dalbanan slutar.

Pratade med C imorse & han säger att han tycker om mig för den jag är, den jag blivit av allt som hänt mig sista tiden. Att jag hela tiden fortsätter att ta mig upp, fortsätter kämpa för att må bra. För hur lätt vore det inte att klappa ihop? Bara lägga sig ner & inte gå upp, men det går inte. Jag kan inte för jag har två barn att ta hänsyn till & allt annat runtomkring. Ansvar som den vuxna kvinna jag är.....försöker vara åtminstone. Jag kan inte sluta leva, tänker inte sluta leva, bara för någon eller något bestämt sig för ge mig några motgångar att bekämpa. Jag fortsätter min Berg & Dalbana trots att den är hisnande ibland, trots att den fått mig att gråta, för den får mig även att må bra & det bästa av allt är att mina fina barn faktiskt finns i en vagn bakom mig.

Kram E

Här skiner solen, mest utomhus förstås men lite inne också. Idag åker vi hem till en kompis & hennes barn.....vi tar & sover över där som vi gjorde en annan gång. Blir skönt att få någon att prata med & barnen får leka lite. Väntar bara på att K ska ringa & säga att hon är hemma, hon hämtar sina barn.

Kram E